Ett sista farväl
Det är med hjärtat tungt som bly jag skriver detta inlägg, idag var sista dagen jag fick se min Milian, i morgon ska han få somna in. Det har varit en olidlig tid sedan jag fick beskedet att han inte ska fortsätta finnas hos mig, gråtattack efter gråtattack har sköljt över mig, på jobbet, i stallet och hemma. Det finns ingen rättvisa när en så vacker häst på endast 7 år ska behöva lämna denna värld.
Det är ingens fel att Milian ser ut som han gör, det är genetik, det är samma sak som med schäferhundar och deras höfter, ibland blir det bara fel. Jag tyckte ändå att jag tänkte rätt när jag köpte honom, en unghäst på 2,5 år med blandad stam, några toppnamn och några mindre kända och dessutom hälften fullblod i bara för att försöka hålla lite blandning och inte köpa ett rent halvblod. Och ändå ser röntgenplåtarna ut som dom gör, Kissing Spines, otroligt täta hasor, lös benbit höger fram och en knäskada höger bak, knät har antagligen kommit från ett fall i hagen eller en spark.
Det är så svårt att säga hejdå, Milian är inte någon kelig häst och dessutom så har han ont och vill inte bli tagen på, så jag stod i hagen en stund och strök honom försiktigt över hans långa vackra hals, och samtidigt kände jag ett sådant lugn, hästar lever i nuet och därför är det jag som måste tröstas, och precis den trösten fick jag idag, Milian tyckte mestadels jag var jobbig och tittade lite frågande på mig när han åt sin frukost.
I morgon kommer jag inte att åka ut till stallet, en vän till mig och min mamma kommer leda Milian hans sista steg, jag har hållt några hästar förut men när det kommer till Milian så kan jag inte göra det, Jag vill inte ha det som sista minne, nej mitt sista minne är när han äter sin frukost tillsammans med Edmond och så ska det vara, jag skulle inte göra varken mig eller Milian någon tjänst om jag åkte ut till björknäs i morgon och bryta ihop på stallplan.
farväl min älskade Milian, jag älskar dig
