Njut av varje ridpass, du vet aldrig vilket som är ert sista.
Jag har förlorat Milian, en häst som har lärt mig så mycket, jag tänker tillbaka till vilket ridpass vi hade som sista innan allt brakade löst.
Det var en solig morgon, jag hade gått upp tidigt för att hinna rida, det var rätt kallt ute och i stallet möter alla underbara hästar mig med välkomnande gnägg och Valiant ser till att sparka i boxväggen för att förstöra stämningen lite:)
Efter att ha gjort alla morgonsysslor så plockar jag ut Milian på stallgången, som är överladdad eftersom han har fått vänta kvar i stallet medan de andra har fått gå ut i hagen.
Jag är snabb och effektiv eftersom jag inte har jättemycket tid på mig, sen sadlar och tränsar jag och leder ut min gigantiska häst till paddocken.
Paddocken glimmar av guld när solens strålar breder ut sig som en solfjäder över sanden, framridningen går hyffsat bra och när han är ordentligt varm och ligger fint i handen så börjar jag med galopparbetet, och det är här mitt moment kommer, det minne jag bär med mig så starkt, jag rider in i samlad galopp på medellinjen, ställer en aning utåt och lägger till ytterskänkel, Milians stora galopp bryter solstråle för solstråle i en perfekt galoppsluta och vid spåret fortsätter vi i förvänd galopp för att sedan rida in på diagonalen och rida en ökad galopp över alla solstrålar igen.
Det här är det minne som kommer förevigt att vara mitt och Milians, en av många! Och jag är så stolt över alla resor fram och tillbaka som han utan att blinka har ställt upp på, alltid följt mig blint in i transporten och alltid har jag fått lovord om hur vacker och fantastisk han är.
Så mina vänner, uppskatta varje ridtillfälle, ansträng er för att minnas det fantastiska och tillåt er själva att verkligen vara lyckliga över känslan, för man vet aldrig när det är sista gången.
Vila i frid Macmilian du är föralltid med mig och en dag hoppas jag att vi ses igen<3
